24 juni 2014 | KULTUR - FILM |
EN NATT I HAVANNA - en film jag helst vill glömma
Den hypade, upphaussade och prisbelönta filmen En natt i Havanna av den unga brittiska regissören Lucy Mulloy har kommit till Sverige, två år efter premiären. Ingen ugnsvarm rulle precis, men med ett rykte om att – förutom en "febrigt" intensiv skildring av Havanna och dess innevånare – vara snudd på dokumentär och förmedla en sann bild av livet och människorna i den kubanska huvudstaden.
Av: Maria Sandblad
I själva verket är det en irriterande amatörmässig produkt utan vare sig dramaturgi, identifiering eller stora skådespelarinsatser – helt enkelt en dålig film. Mest ett 90 minuters nervöst springande hit och dit med insprängt äckelsex, motbjudande interiörer, missanpassade ungdomar - i fallfärdiga ruckel och slakteriliknande restaurangkök - vilkas högsta dröm är att åka sportbil, och som är villiga att offra livet för möjligheten att få göra det i Miami på andra sidan sundet.
Hur man lyckats tänka fram allt elände man ser i bild är en mig gåta. Eftersom Havanna - trots flagnande kvarter och byggnader - är bland de vackraste städerna i världen. Det vet alla som varit där. Hur man till och med fått det framstå som att aidssjuka människor ligger ensamma hemma och dör - när de inte fnaskar ihop pengar för den nödvändiga medicinen - är rakt upp och ner ofattbart! Eftersom Kuba (bland det lägsta antalet HIV-smittade i världen, med en ständigt pågående preventions-kampanj) tillhör de fåtal länder som ger förstklassig vård åt hivsmittade och aidssjuka utan att det kostar dem ett öre! Är det något land där den interiören är osannolik är det Kuba. Men det vet inte recensenterna som sväljer betet och förfasar sig över ”hur hemskt det är på Kuba idag”.
Det som gjorde mig mest illa berörd var dock hur den skolkande huvudrollsinnehavaren
(flicka i högstadiet) filmen igenom springer omkring i sin alltmer sjaskiga skoluniform - den vita blusen, halsduken, den korta, veckade kjolen; själva symbolen för drömmen man kämpat för på Kuba sedan mitten av 1800-talet och som så många, särskilt unga, offrat sina liv för innan det blev en garanterad rättighet efter revolutionens seger 1959; skolgång, bildning och kunskap, det som ger oss vår mänskliga värdighet och modet att se alla rakt i ögonen. Varför solka ner det som fortfarande är en ouppnåelig dröm för så många av världens alla fattiga för en sportbil i Miami?
Vad filmen inte berättar och vad de flesta inte vet är att USA förbjuder laglig inresa för kubaner samtidigt som de ger automatiskt uppehållstillstånd till de kubaner som – precis som ungdomarna i filmen – försöker ta sig dit på en livsfarlig flotte utan visum? Varför ömkar ingen alla mexikanska ungdomar som inte har sportbil, fungerande internet och som skjuts ner när de försöker ta sig in i USA över Rio Bravo? Eller utfattiga haitier som blir avvisade när de äntligen lyckas kravla sig i land i Miami - om de klarar överfarten? Eller jamaicanska tonåringar som inte har råd att resa vart de vill eller Latinamerikas alla miljoner unga fattiga som går rätt in i misären som illitterata kriminella eller heltidsprostituerade, utan skymten av ett annat liv inom räckhåll?
En natt i Havanna är en katastrof - både konstnärligt och mänskligt och genom sin smutskastning av för tredje världen helt unika landvinningar. Hade filmen inte varit en så kraftig käftsmäll mot Kuba och levt upp till den förhärskande mediebilden skulle den aldrig fått vare sig distributör eller festivalpriser – varken här eller någon annan stans. Till er som sett den eller tänkt se filmen – kom ihåg att den har lika hög sanningshalt som om en hitrest regissör skulle göra ett "dokumentärt" porträtt av Stockholm genom att fokusera på livet och människorna på Malmskillnadsgatan och Plattan.
Med den skillnaden att drogsituationen och kriminaliteten i Havanna i är en västanfläkt jämfört med Sverige. Och att Kuba, trots snäva ramar och USA:s 50-åriga handelsblockad, hållit stånd mot riskkapitalisternas framfart och vägrat sälja ut skolor och sjukhus till de Jersey - baserade företag som skjutit vår välfärd i sank. Varför är det häftigare än fri sjukvård och utbildning för alla? Som på Kuba.
